Artikel publicerad på Newsmill 2008-10-15
Mona Sahlin tror inte att Vänstern kan ingå i en eventuell framtida regering utan föredrar Miljöpartiet som ensam koalitionspartner. Jag tror hon har rätt.
Men detta är ingen lätt fråga för Socialdemokratin. Det var 50 år senast sossarna bildade en koalitionsregering. Det bästa vore om S får regera själva. Men det går inte. Näst bäst för Sverige vore en blocköverskridande regering men där har de borgerliga stängt dörren. Detta skrivet i den fulla vetskapen om att björnen inte är skjuten ännu och att valet kommer att bli jämnare än många tror.
De som nu hett förespråkar en eventuell regering med vänstern består av två grupper socialdemokrater, Dels de till vänster varav många på den fackliga kanten, som anser att nuvarande arbetsrättsregler är en helig ko. Dels realpolitik-sossar som anser att det är bättre med V pissandes ut än in på en framtida regering. Läs omöjliga villkor i budgetförhandlingar o liknande. Den sistnämnda gruppens argument ska inte underskattas.
Men det finns en svår ideologisk motsättning mellan socialdemokrater och kommunister, som många glömt. Ledande Vänsterpartister kallar sig fortfarande för kommunister (Kalle Larsson m.fl. och tills nyligen Lars Ohly). Om man studerar sin 1900-tals historia kan jag inte komma till någon annan slutsats än att kommunismen är den ondaste politiska kraft, som någonsin existerat på vår jord, även jämfört med nazismen.
Då räknar jag de miljoner människor som dödades eller utsattes för ett ohyggligt lidande under ett vidrigt och hänsynslöst kommunistiskt ledarskap. En naturlig följd av det leninistiska tänkande som bland annat Lars Ohly än gång försvarat. Och socialdemokrater i dåtidens kommunistiska länder var de första som blev mördade och torterade för att de trodde på demokrati och föredrog sanning framför lögn.
Pappan till min dotters man flydde från Ungern 1956. Han fick inte studera på universitetet därför han kom från borgarklassen. Studieresultat räknades inte. Så var de kommunistiska reglerna. Han kastade molotovcocktails på de sovjetiska stridsvagnarna 1956 men det hjälpte inte. Hans vän mördades av Sovjeterna och själv flydde han till England och blev professor i kemi och utvecklade läkemedel i ett privat företag. Hans släktingar och miljontals ungrare lämnades kvar i en stigande och förfärande fattigdom. Pappan till min kollega i en politisk nämnd blev mördad av jugoslaviska kommunister för att han var demokrat. Det är inte så länge sedan. Ska vi bara glömma det? Och på vilket sätt har ledningen för dagens Vänsterparti gjort upp med sin kommunistiska historia?
Nu tycker många av läsarna här, att jag ska ge mig. Gammal kommunistskräck är väl död och begraven. Dagens vänsterpartister är snälla demokrater som inte har något med kommunismens mörka och blodiga historia att göra. Men jag är inte alldeles säker på det. Dagens vänsterparti fortsätter med utresningar av oliktänkande, inte minst här i Stockholm. Det påminner starkt om gamla tider. Ohlys omställning av partiet i en mer fundamentalistisk riktning är omvittnat av många avhoppande och utkastade Vänsterpartister.
Och Kommunistränderna går aldrig ur. Så här skriver de i sitt program "De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och övergå i gemensamma former" En mjukisformulering som döljer deras verkliga avsikt att avskaffa marknadsekonomin. Fabrikerna ska vara arbetarägda eller statliga. Det var ju precis det tänkandet som ledde till en massfattigdom utan like i stora delar av Asien och Östeuropa. En fattigdom som fortfarande sätter sina tydliga spår.
Harald Ullman
| 